cykelnadja.blogg.se

 

Det hade gått två veckor sedan jag simmat över Kalmarsund, och jag hade definitivt fått mersmak. Simning var någonting som gick relativt lätt för mig, jag flöt som en kork. Så vilka andra ställen kunde man simma över? Vi har ju Sveriges största sjö Vänern, men det är lite för långt bort. Och över Öresund går det för mycket båttrafik... Jag har kört runt Vättern några gånger, skulle jag inte kunna korsa den också? Dessutom är det inte många som har simmat där vad jag vet, den enda personen som klarat hela sträckan är triatleten Jonas Colting. Det skulle bli någonting spännande och ovanligt!

Då jag trotts allt inte är någon simmare i botten planerade jag in att sträckan skulle gå via Visingsö, och på så vis få en viss vilopaus. Starten gick därmed 5km norr om Fagerhult (Habo plast) över till sydvästra sidan av ön. Därifrån tog det ca 1h 30 innan jag och pappa (som återigen följde med i följe kanot) tillsammans paddlat fram till Tunnerstad, där vi hade vilopaus, och sedan simmade jag vidare över till Gränna innan vi slutligen paddlade de 15km tillbaka till bilen på västra sidan av sjön.

I helhet kan jag dock säga att detta var ett väldigt utmanande äventyr, som kostade mycket fysisk energi och psykisk uthållighet. Vi fick visserligen stor tur med väderprognosen, som i början hade hotat med regn och blåst men sedan ändrats till perfekt simväder – relativt soligt och liten sydlig vind. Jag hade dock ingen aning om vad vattentemperaturen skulle vara, vilken visade sig vara kallare än jag hoppats på. Vattentemperaturen i Kalmarsund hade varit 19 grader, vilket var helt okej och jag hade sluppit frysa, men här var det definitivt ett par grader kallare, och det kändes direkt. Bortsett från de första 150 meterna efter att man hoppat i skakade man i kroppen hela simturen, vilket gjorde att tex nacke och axelmusklerna drog ihop sig och gjorde ont, vilket bidrog till att man inte ens kunde simma ordentligt. Därtill frös fingrarna på högerhanden fast i ett visst läge så att man inte kunde ta bra simtag, och knäna värkte av både köld och ansträngning. I början hade jag dock varit så optimistisk att jag till och med planerat att springa över Visingsö in till Tunnerstad, men det skulle bli en aning för mycket i slutändan... Istället fick jag paddla in till andra sidan med pappa, vilket dock också krävde sin energi.

Väl i hamnen till Tunnerstad kändes det som om det gått en evighet sedan vi startat från andra sidan. Klockan var visserligen bara 12, men jag började inse att det skulle bli problematiskt att komma tillbaka till bilen i tid, det vill säga inom samma dygn. För trotts att projektet låtit roligt i början så hade det stora logistikproblem. Vi skulle tvärsäkert missa sista bussen till Fagerhult, och efter det skulle det endast finnas två lösningar, antingen först paddla 2 timmar norrut till campingen vi bodde på och sedan cykla runt sjön för att hämta bilen, eller paddla hela vägen tillbaka från Gränna. Då jag redan var väldigt utmattad vid denna tidpunkt började jag seriöst tvivla på om jag skulle ha krafterna att faktiskt genomföra planen. Skulle jag ens klara av att simma till Gränna? Ytterligare 6.5 km i kallt vatten efter redan avklarade 8.5? Tröttheten övergick till uppgivenhet, och därefter fick jag känslan av att vara strandsatt på en öde ö långt borta från allting och med oändligt lidande som pris om jag någonsin skulle ta beslutet att försöka ta mig hem. Var det inte bättre att vända här och nu och paddla tillbaka till bilen på andra sidan sjön? Vid den tidpunkten kände jag mig precis som när det var 50km kvar vid min allra första Vätternrunda. Då hade jag suttit vid vägkanten och snyftandes ätit en chokladboll. Kraftlöshet, extrem trötthet och verk överallt hade varit närvarande, och det enda jag kände var att nu orkar jag inte mer. Samma känsla fanns även nu, till råga på en hunger som inte verkade mättas med mat. Jag hade ätit så mycket jag kunde få i mig, samtidigt som jag förlikade mig med det faktum att jag inte skulle klara det. Satt och förberedde förklaringar till bästa vännen och grannarna varför det inte gått. Men samtidigt kunde jag ju se Gränna, jag kunde se målet... Tack och lov sa pappa ett argument som fastnade, vilket var att ”Du kan ju inte avbryta ditt äventyr bara för att bilen står felaktigt parkerad”, vilket var sant. Jag var ju här för att simma över Vättern. Alltså är det det jag måste göra! Hur vi sedan kommer till bilen eller hem är en helt annan femma, det tar vi då och inte nu.

Energin var tillbaka och jag var på nytt övertygad om att jag skulle klara av hela vägen. Väl nere i det kalla vattnet igen hittade jag ett bra och jämnt tempo som höll ända fram tills det var 1.5 km kvar. Då började jag istället seriöst tvivla på om vi ens kom någon vart, varje simtag tog mig inte längre än några millimeter framåt kändes det som. Även knäna började göra sig påminda igen, och varje simtag blev som ett trappsteg på en halv meter, samtidigt som skakandet från kylan bara blev värre. Efter 3 jämna timmar var vi trotts allt äntligen inne i Grännas hamn, men det var inte förens efter tredje försöket som jag faktiskt kunde ta mig upp för bryggan. Väl där kändes det dock fantastiskt. Jag hade faktiskt klarat av att korsa Vättern! Vi fick även gratulationer av ett äldre par som hade följt oss på sikt ända från ön, och efter det var det bara att byta om och börja ta sig hemåt. Vi hade bestämt oss för att trotts allt paddla hela vägen tillbaka dit vi startade ifrån, men nu när jag hade klarat av det huvudsakliga målet kändes det inte lika farligt. Tillsammans med det bästa sällskapet kan man klara av nästan vad som helst, och det enda problemet vi stötte på var att man inte såg hamnen vi skulle in till pga solnedgångens bländande ljus, och skapade därmed lite navigations förvirring. Men eftersom det trotts allt tagit oss ca fyra timmar att paddla tillbaka hann hade även solen gå ner och vi hittade så småningom hem igen.