cykelnadja.blogg.se

 

Ännu en simning är genomförd, och mer ska det bli, för sedan jag började förra sommaren kan jag inte sluta med att försöka hitta på nya sträckor och smida nya planer. Av någon anledning får jag en sådan glädje av att simma lopp, även om det är tungt och kallt och tar en himla massa tid. Men hur hamnade jag nu på Vansbrosimningens 10 kilometers sträcka kan man ju fråga sig? Jo, det är nämligen så att år 2014 anmälde jag mig till det vanliga Vansbrosimmet för jag ville testa och se vad det var för något. Den ingick ju trots allt i en Svensk klassiker och folk sa att det skulle vara riktig kylig och jobbigt med strömt vatten. Okej, jag är redan intresserad, någonting kallt och någonting jobbigt, hm, en utmaning för Nadja! Och kallt blev det ju... till och med så kallt att arrangörerna fick halvera sträckan av säkerhetsskäl. Jag har för mig att man gör det när temperaturen blir under 14 grader, rätta mig om jag har fel. Men simma utan våtdräkt gjorde jag i alla fall, och mitt egentliga skäl till det var att våtdräkt var dyrt. Jag hade helt enkelt inte råd så då fick det bli i bara baddräkt, vilket alltså faktiskt var skit kallt. Men ända sedan dess har jag i alla fall fått hem nyhetsbrev varje år som det åter varit dags för Vansbroveckan. Av någon anledning har jag aldrig på nytt anmält mig till Vansbrosimningen, men i år däremot, någonstans runt januari-februari, fick jag syn på någonting i brevet som definitivt fångade mitt intresse. Och det var en ynka liten sammanfattning om att man i sommar tänkte lansera en ny sträcka på 10 km, fast endast som ett test och det stod ingenting om var man skulle anmäla sig. Men detta är ju till mig! Hallå, här är jag, jag vill! Så jag mejlade blankt till Vansbrokansliet och frågade vem som fick simma och att jag i så fall var väldigt intresserad. Till svar fick jag att ”vi sammanställer en lista på de som ska simma och vi återkommer etc etc....” Jaha tänkte jag. Då är det ju säkert bara proffs som får köra – man kanske till och med väljer ut test simmare på meriter, tävlingssimmare eller annat rekordfolk. Så då tänkte jag inte mer på det utan glömde hela saken några månader fram tills jag fick ett PM hemskickat att ja, starten går den 6 juli och du ska infinna dig på plats kl 12.00. Inte förens då gick det upp för mig vad jag faktiskt hade anmält mig till, och det var väll nu den riktiga nervositeten hann ikapp. Visst, jag cyklar Vätternrundor, men jag simtränar ju inte. Kom jag på ca tre veckor innan... Men men, man kan ju försöka i alla fall. Så då kom dagen då det nästan var dags, och planen var att vi (min pappa och jag) skulle köra ut från Karlshamn ca klockan 02.00 på natten där jag skulle köra ca halva sträckan i lugn och ro (har precis tagit körkort och tycker om att köra på natten för det är tomt på vägarna) och resterande kilometrar skulle pappa ta efter att själv sovit ut. På så vis skulle vi komma fram ca vid tio tiden och då hinna båda parkera bilen på ett lämpligt ställe, hämta ut mitt deltagarkuvär, köpa en safety boye samt ha lite mental förberedningstid. Det var trotts allt 550+ km att köra och det skulle väll ta runt 8 timmar i lugnt tempo. Meeeen..... Verkligheten är ju så annorlunda. Så vad hände? Jo jag var ganska nervös kvällen innan när jag sprang runt och packade alla saker som jag skulle ha med i bilen, mat, kläder, stormkök (utifall att liksom), sovsäckar, käk till färden mm, så då gick jag och la mig inte förens klockan slog halv tolv, och om man ska upp halv två efter det... Ja näst kommande dag började därför med att min pappa kommer inspringande halv fem på morgonen och ropar att vi har försovit oss, innan han springer vidare i huset. Shit tänker jag. Shit shit shit, hinner vi ens, hinner vi??? Om man ska vara vid starten klockan tolv, plus hämta kuvert, plus köpa säkerhets boll. Utöver det kan jag meddela att vi har en Volkswagen årsmodell 1997, vilket borde säga en del. Hade man haft en BMW eller så skulle det nog inte varit några problem, men nu var det som det var. Ute på vägen var vi i alla fall inom 15 minuter och då var jag tacksam att jag packat allt dagen innan. Dock blev allt givetvis omvänt från hur vi hade planerat det. ”Lungt tempo” blev det inte alls, inte var det jag som fick köra och ej heller var ju vägarna tomma från trafik heller. Inte råga på det missade vi ett vägbyte efter hälften av sträckan och kom ut på vägen som gick mot Örebro istället, och dit skulle vi definitivt inte. Men efter att ha ringt till kansliet och meddelat att jag eventuellt kunde bli sen (inte för att de skulle ha väntat på mig, men ändå) så var vi i alla fall framme i Vansbro 11.45. Så mycket tid! Jäklar, jag hade hela 15 minuter på mig att strosa runt på platsen, kuvertet fick jag och boyen hittade jag med, nema problema. Simningen har alltså inte ens börjat och jag känner mig redan som i klimax på ett äventyr. Men äntligen kunde jag i alla fall pusta ut och lugna ner mig en aning efter all stress.

Vädret var väldigt bra, soligt, ca +19 grader och relativt vindstilla. Alla deltagare var samlade vid ett par bänkar där man tittade igenom sina kuvert, provade simmössor, och fixade till det sista. Stämningen var väldigt bra och många verkade känna varandra sedan tidigare. Men även annars snackade man med varandra fritt, frågade vem som kommer varifrån och varför man ens kom på en sådan här sjuk ide.

Sammanlagt var vi 37 stycken tror jag, av 44 som anmält sig över huvud taget, med majoriteten män, och sex damer. Något som förvånade mig över det var nog att det var ganska hög ålder på vissa deltagare, de övre 50 var ganska vanliga och till och med över 60 år. Utöver det märkte jag även att det fans en väldigt ung tjej med som visade sig vara 18. Hon kom tyvärr inte i mål men det var i alla fall modigt att över huvud taget anmäla sig.

Efter en kort briefing vid 12 punkten fick man göra sina sista kissbesök och sedan bar det av till den väntande pussen som skulle köra oss nästan ända bort till startplatsen. Det var dock lite komiskt att bussen råkade köra för långt så vi fick t.o.m vänta och köra tillbaka. Därefter var det ca 500 m vandring på en minimal men väldigt rolig stig som fick många komiska anmärkningar från övriga deltagare, innan vi äntligen kom fram till startplatsen där det stod ett tält och en minibuss som skulle frakta våra klädpåsar tillbaka till mål. När det var dags för ombyte var jag den ende som tänkte simma utan våtdräkt, dock hade jag på mig två baddräkter, den ena lite tunnare eftersom den är ganska gammal och utsliten, och sedan en vanlig utanpå det. Sedan smorde jag även på mig någon värmevätska som jag hittade och köpte sista-minuten i team-sportia tältet efter att jag fått ut deltaga kuvertet. När alla var klara samlades vi på den lilla stranden som fans på plats och gjorde någon konstig klapp övning för att peppa upp varandra samt för att få upp värmen, och sedan var det pang i vattnet. Något jag redan nu kan nämna som jag tyckte var väldigt bra, är hur seriöst arrangörerna ändå tog på säkerheten och hela aktiviteten. Det fanns många följebåtar ute och det fanns alltid funktionärer närvarande, man kände sig bra omhändertagen och visste vad som gällde, hur sträckan skulle gå, hur banan var utmärkt (med gula och röda bojjar), samt att det skulle finnas fyra stycken matdepåer där det fanns banan, russin och varm dryck. Att gå upp till depån var dessutom obligatoriskt eftersom man skulle klicka sitt data-chip (som man hade runt handleden) mot en sändare som tog tiden. Så efter att ”klungan” rusat ut i vattnet spred vi ut oss ganska snabbt på längden där de snabbaste kvickt tog ledning och de ”vanliga” människorna simmade i eget tempo. Något som förvånade mig ganska mycket var att jag inte var den enda som simmade bröstsim, vilket faktiskt gjorde mig riktigt glad, dvs att det är fler som vågar ta sig ann en sådan sträcka på sitt eget vis, annars är det ju crawl som är standard. Själv hakade jag på en äldre herre som enbart simmade crawl men i samma tempo, så då gjorde vi faktiskt sällskap i säkert mer än halva sträckan, samt en följebåt med väldigt trevliga räddare som alltid var uppmuntrande och frågade hur man lände sig. Stor tumme upp för det! I övrigt kan jag även säga att vattnet faktiskt var varmare än jag trodde att det skulle vara, trots att det stod på 16.7 grader. Men det är kanske för att jag alltid mins Vansbros vatten som det var 2014, riktigt riktigt is kallt... Nu gick det istället mer i vågor, som om man kom på en varm ”fläck” och sedan på en kall ”fläck”. Efter ett tag, kanske 3 km började jag dock känna att nu kommer kylan på riktigt, dvs den genomsyrar hela kroppen, inte bara ”utanpå”, utan verkligen tränger igenom allt, men då gällde det verkligen att bita ihop och fråga hur långt det var kvar tills nästa depå. Småprata med funktionärerna hjälpte alltid, annars var det bara att simma på och veta att man skulle klara det. Det är nog också det enda tipset jag kan ge just nu, dvs att du måste veta mentalt att du kommer klara det. Oavsett hur du känner dig, så måste du ha en positiv inställning sen innan där du vet att du kommer klara det, oavsett vad, så ska du genomföra loppet.

Så det var så det gick till, man simmade på, kände lycka när man såg en depå, tryckte i sig en halv banan, lite russin och svalde ner det med lite saft och sedan i vattnet igen. Den tyngsta biten var nog efter depå tre, ca efter 7 km, då det bara gick trögt och jag kände mig bara trött. Det är då man inte har så mycket kraft kvar att ta tag med, och man för det mesta simmar på reflex. Även sista 800 metrerna var ganska jobbiga, men bara för att de gick långsamt pga motsrtömmen. Mentalt var det ganska okej eftersom jag ändå såg målet och visste att jag ”redan” klarat det. Även några av de bästa ögonblicken var här, nämligen när simmare som redan gått i mål kommer längst strandkanten och pratar med en medans man simmar, som att ”bra jobbat!”.

Att väl komma i mål var väldigt skönt, dock var det lite tråkigt att det inte var ett större välkomnande som tex på Vätternrundan. Speciellt eftersom detta var första testrundan så borde arrangörerna ha tagit korta intervjuer med varje deltagare och sagt några ord, vi var ju inte särskilt många heller. Men man fick mycket mat i alla fall, och jag ska definitivt köra nästa år igen, det ska bli väldigt kul att se hur detta evenemang kommer utvecklas, och är det inte denna sträcka som borde ingå i klassikern istället? Hursom hoppas jag att fler kommer anmäla sig, och även köra utan våtdräkt - rekommenderas!