cykelnadja.blogg.se

 

Den tredje deltävlingen i de Litauiska mästerskapen, jisses vilket namn, vad har jag get mig in på? Som tur är följde jag mest med för sällskaps skull, och för att arrangemanget låter spännande, någonting jag är nyfiken på att se. Som att följa med en vän som ska uppträda på scen medan man själv hjälper till att peppa och uppmuntra. Nu skulle jag visserligen också tävla, men fokuset låg på pappa som skulle köra i grupp A med de stora proffsen; det riktiga racet som alla såg fram emot. Jag var istället kanon-nöjd över att få vara med i grupp B, här skulle det tydligen finnas motionärer, pensionärer, andra ungdomar etc. Nog skulle jag väll hitta någon som likt mig själv bara vill ta sig runt i en rimlig fart. För trotts att det är en tävling så anser jag inte att man endast ska köra när man har någonting att kamma hem. För mig är det själva känslan som lockar, det faktum att man tillsammans med andra ska ta sig igenom en viss bana, som ett James Bond uppdrag man ska klara av både tillsammans och individuellt, samt tilliten som man faktiskt ger varandra i det nära avståndet trotts den uppenbara konkurrensen om att komma först, vilket skiljer sig lite från vanliga motionslopp.

Tävlingen skulle genomföras i utkanten av Klaipeda, Litauen, och var ett varvlopp på 50 respektive 100km för mig och pappa. Ett varv var 5km och blev alltså 10 rundor för min del. Det fanns många knepiga delar i banan, som exempelvis en 180 graders sväng, en lång raksträcka med kraftig motvind, och 2.5km på en smal dubbelfilig cykelväg med gräs i mitten, betongstolpar (som tur övertäckta med kuddar) och lågt hängande grenar som man faktiskt kunde slå huvudet i om man inte var uppmärksam. Dessutom var cykelvägen förföljd av närstående träd och en intilliggande flod som man kunde åka ner i om man kände för det istället... Till detta kan tilläggas att vi i min grupp var mer än 200 cyklister, och hur detta skulle gå när vi i det första varvet skulle samsas på denna lilla bit av väg var ett läskigt mysterium för mig.

Hur vi över huvud taget hamnat på ett ställe som detta var genom pappas ena kollega, som själv är från Klaipeda och dessutom fd tränare i det Litauiska juniorlandslaget. Han har därför fortfarande kvar många kontakter i cykelvärlden, och givetvis en hel kalender på alla tävlingar i landet. När det nu dessutom skulle hållas en stor tävling i hans egna hemstad var det givet att vi skulle komma, och han måste ha känt sig minst 30 år yngre igen då han med eufori och i tränaranda förklarade väderprognosen timme för timme för den kommande dagen, alla kurvor värda att tänka på i banan, historiken och biografin över flertalet cyklister som skulle medverka och alla övriga tips som han över huvud taget kunde komma att tänka på. Banan skulle dagen innan både köras på med bil, gås på och i slutändan även cyklas genom, för att ha med alla möjliga vinklar och faktorer.

På så sätt blev man dock väldigt förberedd på vad som skulle komma nästa dag, och jag kände mig inte lika stressigt panikslagen som jag brukar vara på morgonen inför ett lopp. Jag var visserligen lite orolig för min cykel, då tränaren hade bestämt med självaste tillverkaren (märket ”Wittson” kommer från Litauen - titancykel) att växelörat på ramen skulle böjas till några timmar före loppet (!) pga en vurpa jag haft med den några månader tidigare - och inga motargument godtogs – givetvis skulle allt fixas och vara i toppskick inför loppet.

Tävlingsdagen var varm, solig och blåsig. Banan var relativt platt så sidvinden skulle kännas ordentligt på några ställen, men i övrigt kändes allt helt okej. Platsen var givetvis översvämmad av folk och cyklister, vilket både gav en härlig Vätternrundan-känsla men också den speciella tävlingsnervositeten när man ser alla förbereda sig inför det kommande loppet. Vår tränares familj var också på plats med mat, extrakläder och övrig dylik, och gav extra påhejning innan start, vilket för min del skulle vara kl. 10.00. Pappa och hans A-gruppp skulle starta 12.00, så för min del gav det en känsla av ytterligare säkerhet, mitt lopp skulle på så vis bli som en uppvärmning, inget att riktigt behöva oroa sig över eftersom det stora skulle komma senare.

Väl kl 10.00 stod jag i min startfålla, som var ganska långt bak eftersom jag inte hade några ”cykelpoäng” sedan tidigare, och blev därmed lite smått orolig att jag skulle åka ur klungan och sedan bli tvungen att cykla resten av rundan själv, men vi var så många på banan att det egentligen var fel problem att oroa sig över. Det riktiga trixet kom istället, som väntat, när man körde av bilvägen och skulle in på cykelbanan. På den korta distansen från start hade man ännu inte hunnit forma passande grupper utan alla körde sida vid sida över den breda vägen, och när man plötsligt skulle svänga av och trycka ihop sig i den höga hastigheten som vi redan hunnit nå, blev det många kraftiga inbromsningar och ryck, där cyklisten framför mig vurpade över styret redan på första varvet. Min taktik blev därför att bara komma igenom den smala passagen utan att bli halshuggen av lågtgående grenar eller knuffad i sjön, och sedan forma en egen grupp ute på den breda vägen. Detta verkade som tur fungera och när de snabbaste klungorna framför oss kommit en bit ifrån blev vägen klarare och vi kunde själva köra i passande fart. Nu gällde det istället att helt enkelt hålla ut, så jag siktade in mig på en illröd tröja och började käka geletuber i högsta fart. Jag visste att jag kunde hålla en hög hastigheten i början, men hur skulle det bli när energin tömdes? Ät Nadja, ät!

När den första stressen lagt sig började jag istället se mig omkring, och kände en slags eufori när jag upptäckte att det var samma cyklister som man hade omkring sig hela tiden. Vår klunga på ca 25 pers blev som polare och jag tänkte ”Kom igen nu grabbar! Detta fixar vi!”. Trotts den höga farten och vissa uppförsbackar, den trånga cykelvägen, motvinden och tröttheten som började ge sig till känna fanns det ingen fientlighet i gruppen (vilket jag trodde det skulle bli), utan den blev istället ett samarbete likt hos ett lag. Vi lyckades köra ikapp flera andra klungor och jag tyckte till och med att det var riktigt kul att få dra längst fram i sidvind när ingen annan verkade vilja det, som att få förtroendet inför ett viktigt uppdrag. På den sista raksträckan innan mål körde vi fortfarande i klunga och inte förens de sista 600m började man dra iväg i spurt, dock var vi så många vid det tillfället att jag inte hade någon koll på vem jag egentligen skulle tävla emot, så då var det bara att göra sitt bästa och få till en snygg enskild spurt.

Väl i mål var jag överlycklig över att ha tagit mig in i en klunga, och dessutom i en bra sådan. Min dag var lyckad och loppet hade fungerat som ett bra träningspass inför Vätternrundan. Efter en välbehövd men snabb dusch han jag precis tillbaka för att se pappas start och bestämde mig för att gå till närmaste sväng för att fånga den inkommande klungan på bild. Då hör jag att det är någon som springer och ropar bakom mig, och upptäcker tränarens son, som meddelar att jag måste skynda mig tillbaka. Det var prisutdelning just nu och jag hade kommit på 3:e plats i min åldersgrupp! Vilken chock jag kände! ”Va? Är du säker?” Jag fick i alla fall springa tillbaka och snabbt dra på mig cykeltröjan ovanpå civilkläderna och upp på pallen när mitt namn ropades upp, där även tränaren ropade till kommentatorn att det var Sverige här, och i mitt lyckorus kändes det som om folket applåderade lite extra. Väl nere på marken ser jag dock plötslig pappa springandes med cykeln över axeln - ”Reservhjulet, vart är reservhjulet?!” - Tränaren skulle egentligen ha stått vid vägen och varit teknisk supporter vid eventuell olycka, men nu hade han istället varit vid prispallen och det blev kalabalik för att hitta rätt hjul, rätt verktyg etc. och få pappa på banan igen. Han hade dessvärre vurpat vid 180 graders kurvan då bakkameran hoppat av, men efter ett relativt snabbt men dramatiskt hjulbyte var han och körde igen.

I änden på dagen slutade allt lyckligt, trotts de ombytta rollerna där det istället blev jag som hamnade på resultatlistan. Men även om det inte skulle ha blivit på det viset, så tyckte jag att arrangemanget hade varit riktigt bra och tävlingen rolig. Vad som mest spelar roll är enligt mig istället det nya man ser och all kunskap och erfarenhet man får. För mig hade det nästan känts som en mini-vätternrunbdan, och prispallen blev mest som en rolig bonus.