cykelnadja.blogg.se

 

 

Anledningen till att jag över huvud taget kom på att simma över Kalmarsund är egentligen enkel. Jag har bott i Blekinge i nästan hela mitt liv, och som barn bodde vi i de östra delarna av länet med ca 100km till Kalmar. Cykling var en del av vardagen, och då jag började jaga längre sträckor blev det några ”Korvrundor” till IKEA i Kalmar. Japp, 200 km för några korvar och pizza som 12åring. Så området var ändå relativt välkänt för mig, Öland var ju också någonting man hade besökt många gånger. Så när sommarjobbet var slut för i år och jag inte hade någonting att göra och därför började leta på intressanta sträckor som man kunde simma över, var Kalmarsundet en av de första idéerna som kom upp. Det var ju nästan hemmavatten, det här skulle bli spännande att göra! Bestämt började jag leta runt på internet, och sökningarna jag fick upp av mitt kommande projekt var att det var ca 6-7km att simma, att det kunde vara kallt, och att det kunde vara strömmt. Tidigare människor som kommit över såg dessutom ut att vara riktigt erfarna simmare, och dessutom hade de våtdräkter... Envis som jag kan vara ansåg jag dock att det är fusk att simma i våtdräkt, det blir ju varmare, och var fast besluten att endast ha på mig en baddräkt. Okej då, två stycken för att hålla värmen bättre... Men samtidigt började jag tvivla. Visst hade jag en grundkondis från cyklingen, men sista simpasset i badhall var ju förra hösten. Och crawla kunde jag inte heller göra en längre tid, så det skulle bli vanligt bröstsim. Skulle det ens gå hela vägen? Tänk om det var lika kallt som på Vansbrosimningen för några år sedan, och hur stark var egentligen strömmen? Fast äsch, kom igen Nadja, vad är 6km jämfört med Vätternrundans 300, det är ju inte Engelska kanalen vi pratar om, och du är ju inte direkt den första som simmat över. Men som tur var kom jag av en slump över en rolig artikel som fick alla mina orosmoln att skingras; Vildsvin hade simmat över sundet! Ha, kan vildsvin kan väll jag?!

Så kom dagen då jag bestämt mig för genomförandet av experimentet, och vi vaknade vid 2 tiden på natten för att runt halv fyra köra hemifrån mot Kalmar. Min far skulle följa med som ”följebåt” i en öppen kanot som vi fått låna av grannarna, och på så vis även vara ett depåstopp med med mat. Med oss hade vi bananer, sportkex, energidricka, cykelgeléer och fem termosar med te, för jag var verkligen beredd på att frysa.

Starten gick från Kattrumpan badplats i centrala Kalmar kl 06.40. Vädret var stilla, men väderprognosen hade lovat riktigt bra västlig vind framemot dagen. Oerfaren simmare som jag är i öppet vatten, så ansåg jag att jag skulle vara lyckligt lottad om jag kom in till Färjestaden innan kl 12, så vinden och vågorna skulle nog hinna bli bra stora. Dock var jag förvånad över hur varmt vattnet kändes när jag gick i, detta var ju helt okej. Expeditionen påbörjades och jag simmade på i crawl ett par hundra meter innan jag insåg att simglasögonen bara störde mig och jag istället fortsatte med att simma bröstsim och blunda samtidigt. Under tiden började jag jämföra simningen med det jag egentligen brukar hålla på med; cykling, och skillnaden var enorm. Här kunde jag ju varken beskåda någon natur, umgås med klungvänner, eller äta samtidigt som jag kör! Jag fick istället stanna upp ca var 10-15 minut för en kopp te och geletuber, och kunde endast då växla ett par ord med pappa. Efter hälften av sträckan hade vinden tilltagit ordentligt och vågorna började gå höga. Jag kunde efter ett tag inte se någonting omkring mig, varken fastlandet bakom eller ön framför, det var bara en mur av vatten som reste sig högre och högre. När viden blivit över 10m/s var pappa riktigt orolig att kan inte längre skulle kunna hålla kanoten i rätt riktning, och dessutom slog vågorna riktigt ordentligt mot honom. Den lilla kanoten var ju inte alls gjord för sådana extremfärder över öppet hav. Då insåg vi båda att han skulle behöva köra i land i förväg för att inte riskera att faktiskt välta, och jag skulle bli tvungen att simma de resterande 1500m själv. Att jag hade krafter kvar visste jag med säkerhet, men däremot hade jag väldigt svårt att orientera mig i rätt riktning, skulle vi ens hitta varandra på andra sidan? Dessutom simmade jag utan någon färgglad simmössa och var en aning orolig för att andra båtar inte skulle se mig. Inte för att det var några båtar ute på sjön i detta vädret men ändå...

Pappa körde iväg och jag simmade på så gott jag kunde i vad jag hoppades på var Färjestadens hamn. I toppen på varje stor våg försökte jag se så långt jag kunde, och tog efter ett tag sikte på ett höghus som skymtade och antog att det var rätt riktning. I slutändan kunde jag med stor lättnad till och med se kanoten uppe på land och pustade ut oron för eventuell kapsejsning. De sista 100 meterna simmade jag på ren eufori över att ha klarat utmaningen, och väl uppe på land fick jag gratulationer av ett äldre par som följt oss från sin våning med telefonen redo att ringa 112. Då fick jag även reda på att jag simmat på 2 timmar och 20 minuter, samt att det var 19 grader i vattnet. När jag vände mig om för att se tillbaka på lilla Kalmar i fjärran var det med lycka och glädje. Ha, inte skulle vildsvinen ha behövt våtdräkt här inte!