cykelnadja.blogg.se

 

Vidösternsimmet är, med sina 21.5 km, klassat som Sveriges längsta simlopp i öppet vatten. Om man nu tar fågelvägen mellan bojarna och inte börjar simma i S formationer, vilket man dessvärre faktiskt gör. Alltså blir den simmade sträckan förmodligen något längre när man väl kommer i mål, och söker man på internet vad andra tycker om utmaningen och där folk funderar på huruvida man ska anmäla sig eller inte, så är de mest frekventa kommentarerna att tränar man inte minst ett år i förväg så kommer man inte att klara det. Helst måste man träna 4 gånger i veckan, och då med långa pass där man får upp en distans på flera kilometer i veckan.

Jag vill börja med att säga att det är en väldigt bra och seriös inställning, Vidösternsimmet är definitivt inget easy-peasy sim där man kan tro att man kommer igenom bara för att man tycker att man är bra. Egot har inte direkt någon flytväst på sig i detta lopp. Men samtidigt är åsikterna om en årlig förberedelse inriktade på ett tävlingsresultat. Tränar man i ett år med fyra pass i veckan har man siktet ställt på att komma bland de främsta, och det är här man kan börja skilja på simning och simning. Saken är att man kan ha helt olika mål för sin sport och det lopp man gör eller vill anmäla sig till, och det är också här formuleringarna tävling och motionslopp kommer in. Grejen är att vill man bara komma igenom som i ett motionslopp så behöver man faktiskt inte träna fyra gånger i veckan i ett helt år. Istället tror jag till och med att den åsikten kan vara vilseledande och avskräckande för en hel del folk som faktiskt själva tror att de skulle kunna klara loppet, men tvekar för att det inte är allmänt vedertaget att anmäla sig om man nu inte tränar lika mycket som internetkommentarerna säger. Och detta tycker jag är synd! Fler borde istället få upp ögonen för sin egen förmåga och att inte vara rädda att göra något på sitt eget sätt. Extremsport (eller klassas det som långdistans-sport?) är en otroligt fascinerande gren, och att ta sig själv till sin ultimata gräns, både fysiskt och psykiskt, är något alldeles säreget. Det är som att försöka uppnå sitt högsta och bästa ”jag”, att försöka bli det bästa inom sina mest utsträckta gränser. Att uppnå sitt eget ”ultimatum”.

Min egna anledning till att genomföra Vidösternsimmet var dock en aning diffus. Inför mina tidigare simningar har jag alltid haft väldigt klara mål och argument framför mig till varför jag gör det jag gör, och därmed också ett väldigt högt inre driv till att fortsätta simma, även när man mått skit. Enkelväg till Öland simmade jag för att det var min första OW (open water) någonsin, Vättern simmade jag för att det var min ”cykel-sjö”, Vansbro 10K för att det var ett helt nytt experiment, ny bana, ny sträcka = spännande att vara testpilot, och Kalmar – Öland – Kalmar för att det nu var min ”hemma sträcka” plus att ingen gjorde det förut, och ja, för att uppnå sitt högsta ”potential”. Jag visste sedan innan att det skulle vara en hård simning och det är väl en av sakerna som ändå lockar. Men varför skulle jag göra Vidöstern? Bara för att det var Sveriges längsta? Hade inte jag simmat tillräckligt i sommar? Varför skulle jag dra in mig själv i något så svårt som detta, för nu var det definitivt ingen barnlek längre. 21 km simmar man inte längre bara för att det är ”kul”. Så varför Nadja, varför? Denna tankenöt blev det största problemet under hela min simning.

Själva starten gick kl 7 på morgonen på en badplats i norra änden av sjön, som redan från tidig morgon var full med människor. Simmare (vi var 68 som startade), föräldrar, partners, vänner och barn, plus sponsorer, arrangörer och funktionärer. Det fanns kaffe, det spelades musik, och med jämna mellanrum kom några uppmuntrande ord från tävlingsledarens mikrofon – bra stämning helt enkelt. I toalettkön träffade jag dessutom på en annan simmare från Vansbro 10K, vilket var väldigt roligt (är inte världen liten?). 15 min innan start började jag byta om – jag behövde ju inte direkt så mycket tid på mig eftersom jag bara hade två baddräkter att ta på (jag har alltså en baddräkt ovanpå en annan) och smörjde sedan in mig i någon uppvärmande vätska som jag köpt i Vansbro. Därefter var det dax att gå igenom ”startfållan” för att få sitt nummer registrerat, där mannen nästan tappade hakan och anmärkte ”att du ska ju nästan simma naken!”... utöver mig var det var det bara en till simmare (Lennart Larsson?) som skulle simma ”naken” och han kom till och med för att skaka hand där vi fastställde att ja, det är väll bara vi två, och utbytte sedan ömsesidiga lycka till önskningar innan publiken började klappa och hejja upp tempot innan startskottet gick och man vadade ut i vattnet. Det är långgrunt ett ganska bra tag, ca 100 – 200 meter (?) men sedan började folk en efter en plaska sig ner i vattnet och börja crawla. Jag var den ende som började köra bröstsim och kom givetvis baktill i klungan, men det var något som jag försköt från tankarna och vägrade störa mig på. Jag visste att jag förmodligen skulle vara sist (dock vägrade jag titta tillbaka om se om det verkligen var så – också ett tips: titta aldrig tillbaka när du simmar långdistans) men tänkte att så får det vara. Så länge jag inte blir upplockad pga tid så är det ju okej, och om jag mot förmodan inte skulle hinna så skulle ju båtarna berätta det för mig. Alltså hade jag inget att oroa mig över, bara att simma och fortsätta simma.

Detta visade sig dock svårare än jag trott, för här kom jag åter igen inpå frågan varför jag gjorde det. Vattentemperaturen var okej (den skulle ligga på mellan 19 och 21 grader), det var vindstilla och knappt några vågor – perfekta väderförhållanden, och jag var även relativt utsövd och hade haft en bra frukost, kroppen kände sig bra. Ändå har jag nog aldrig haft det så svårt som de första 2-7 kilometerna. Det som förföljde mig mest var själva iden av sträckan och vad det var jag tagit mig ann. Det enda jag kunde tänka på var att det var 21 kilometer, och att jag förmodligen skulle behöva hela den tillåtna tiden, vilket var 10 timar och 30 min. Men att simma i 10 och en halv timme! Det är ju sjukt! Vätternrundan tar ju så lång tid vissa år, och inför den tränade jag ändå i ett halvår, plus Mallorca läger och ett mindre antal pre-motionslopp. Så hur kan jag tro att jag kommer klara detta, när jag inte varit i en simbassäng sedan julas och inte simtränar alls? Okej jag har simmat OW lopp i sommar, men fortfarande, bara hälften så långa som dessa. Ven tror jag att jag är?! Utöver detta hade jag inte någon direkt morot framför mig heller, jag kunde inte hitta något mentalt argument till varför jag gjorde det. Bara för att?

Jag kan direkt säga att det inte alls är lätt eller kul att simma när man har tankar som dessa snurrande runt i huvudet, och för första gången i mitt liv kände jag att det egentligen inte spelade någon roll om jag inte kom i mål. För första gången tänkte jag att det skulle vara okej om jag bröt ett lopp, för om jag inte ens vet varför jag gör det, varför göra det? Simmandes spanade jag inte de olika båtarna som cirkulerade runt mig och funderade på vilken av dem som hade den mest bekväma stegen att ta sig upp för. Skulle de ha en mysig filt att virra in sig i och kanske något varm att dricka när jag kom upp? Hur skulle jag få tillbaka mina kläder som egentligen skulle finnas vid mål? Vad skulle jag äta när jag kom hem?

Boj efter boj tog jag mig sakta framåt (det fans en gigantisk gul boj för varje avklarad kilometer – tack och lov för det) och tänkte att bara jag tar mig till nästa depå så kan jag bryta där. Och efter depån tänkte jag, bara jag tar mig till nästa boj så kan jag vinka till mig en båt och säga till att jag vill bryta. Så på sätt och vis var det tanken på att bryta som tog mig framåt, konstigt nog. Som svårast var det runt depå två (sammanlagt fanns det 5 stycken), där jag var väldigt mentalt utmattad av alla dessa negativa tankar samt att det gjord väldigt ont i kroppen av att jag spände mig så mycket, dels av kyla, dels av nerver. Låren kändes som om någon slagit mig med en järnbatong på dem, ryggen gjorde ont som när man lyft tiotals kilon på ”fel sätt” för många gånger, och axlarna, som var uppdragna vid öronen, kändes som förfrysta kycklinglår som man kan slå mot diskbänken. Efter att jag gått i vattnet igen efter depå två, där en funktionär sagt att det skulle vara helt okej om jag bröt, eftersom jag hade den längsta sträckan framför mig nu, dvs till nästa depå, som jag skulle ha väldigt svårt att klara om jag redan nu var trött och utmattad (vilket är ett helt logiskt argument) så villa jag bara gråta – precis samma brytning som jag hade under min första Vätternrunda där jag vid 50 km kvar snyftandes tryckt i mig en chokladboll. Men så upptäckte jag att det var tekniskt omöjligt att gråta, simma och andas samtidigt, så det fick vänta. Samtidigt visste jag att jag ändå tagit mig såhär långt, så det var väll bara att fortsätta. Keep calm and keep swiming... Så det var vad jag gjorde, boj efter boj efter boj. Därav också nästa tips: försök inte ta hela sträckan i ett svep, utan dela upp det i etapper, depåstopp, bojar, vad som helst. Något annat som också hjälpte väldigt mycket var de otroligt positiva funktionärerna utmed stoppen som uppmuntrade och hjälpte till så gott de kunde med allt vad det innebar. ”Vill du ha mer varmt vatten? En till filt? Kaffe? En gel? Banan? Snikers?” Bra kämpat! Härligt jobbat! Kom igen, du klarar det!" Själv körde jag för det mesta på egen mat som jag vet fungerade för mig, vilket var dadlar, russin och saftsoppa. Speciellt russin och saftsoppa eftersom det var lättast att trycka ner. Jag hade även gjort mackor men de rörde jag inte ens, för lång tid att tugga.

Så på detta viset kom jag av något mirakel fram, och speciellt efter fjärde depån, där de sa till mig att nu har du bara 7 minuter på dig om du vill fortsätta (annars stänger reptiden), så visste jag att jag skulle klara det. Och det var en lättnad, att äntligen få tillbaka förtroendet för sig själv och själva vetskapen om att det kommer gå. Nadja, du kommer klara det. Vilken skillnad! När jag började se bron under vilken man skulle simma innan man slutligen kom fram till målet, var det ett rent lyckorus. I sundet fick jag även hejjarop av en förbigående båt (som till och med blev förvånade av att jag vinkade tillbaka och sa tack tack) sedan hejarop från bron, och slutligen en applåd från land när det var ca 40 m kvar till målbryggan. Vilken känsla att komma upp för den! Följebåten som hade följt med mig säkert häften av sträckan gick i land (måste ha varit otroligt skönt för dem med) och själv gick jag skakande till den varma badtunnan, där jag dock fortsatte skaka. Eftersom klockan nu var tio i sex (!) höll man på att plocka ihop alltihop, för vinnaren hade ändå kommit i mål ca fem timmar tidigare än mig (jag fick tiden 10 h 50 minuter) men jag fick i alla fall lite mat och han precis byta om innan jag fick springa för att hinna med sista bussen tillbaka till Värnamo där jag tog bilen tillbaka hem till Karlshamn.

Såhär i efterhand kan jag säga att det definitivt var värt all möda (speciellt när man får det gigantiska medaljen där det står ”jag har vad som krävs”). Under simningen tänkte jag även ganska ofta på vart min gräns egentligen gick (för vi har väll alla en gräns?) och under Vidösternsimmet måste jag helt klart ha tangerat den. Så att töja sina egna gränser och uppnå ultimatum måste torts allt ändå ha varit den inte moroten även under detta loppet. Och kanske att utmana ödet lite också.