cykelnadja.blogg.se

 

Kära läsare,

 

Jag är hemkommen efter min Sverigecykling och tänkte såhär i efterhand sammanfatta och berätta lite om min resa. Innan avfärd sökte jag febrilt på internet efter andra människor som hade gjort samma resa för att få en förståelse för till exempel hur jag skulle lägga upp min rutt, vilken packning andra hade, hur man tar sig upp till treriksröset och hur det hade gått för andra människor. Känslor, intryck, erfarenheter - vad tyckte andra? Vad som helst som kanske skulle kunna hjälpa min egen resa och göra den mer förståelig för mig själv - att få ett hum om vad det är man faktiskt ger sig ut på. Men jag tyckte det var svårt att hitta något konkret då det mest kom upp antingen enklare tidningsartiklar eller gammla liknande frågor på olika forum. Så jag vill med denna reseskildring försöka hjälpa och klarlägga lite för andra människor som likt jag brinner och vill cykla genom Sverige.

 

 

 

Själva iden har jag haft med mig väldigt länge. När jag var barn hörde jag historien om den berömde stålfarfar som ville cykla loppet genom Sverige, men blev nekad på grund av sin höga ålder. Förbannad gjorde han det ändå, och kom till råga på allt först. Jag har även alltid tyckt att det varit coolt med människor som vågar göra olika former av lång- och äventyrsresor, vare sig det är paddling, segling runt jorden, vandring, MC körning, långdistansridning, bergsbestigning, simning eller andra former av resor där man i en högre grad utmanar sig själv och ser världen och naturen på ett annourlunda sett. Dels så brinner jag just för naturen, att se den, dess olika skepnader, former, olikheter. Dess skönhet, färg, lukt och känsla. Men det är också en speciell kännsla i att kunna göra det på ett mer "utsatt" sätt, att göra det närmare på något vis, att vara just "i" naturen, till skillnad från att tex åka på solsemester eller likande. Att kunna göra det för egen maskin så att säga.

 

 

 

Nu var det helt enkelt dags att göra det. Fysiska utmaningar är något som jag får en kick av, och något som jag måste göra för att må bra. Att känna adrenalinet, spänningen, utmaningen, känna blodet rusa, kroppen jobba. De positiva känslorna får jag genom att utmana mig själv kroppsligen och mentalt, och är drömmar och passioner för mig. Och det man drömmer om måste man uppfylla. Man bör förverklgia sina ideer, det är hela min livsfilosofi. Att skapa, leva ut, uppfylla sina önskningr - att utvecklas och nå nya nivåer i det man brinner för - det är ju det hela livet går ut på! Drömmar och ideer är inget man bör lägga på is enligt mig, saker som man förmår att göra idag bör inte sparas till morgondagen, detta är jätteviktigt. Vi är här på denna vackra jord ett kort tag, och vi har all möjlighet att skapa precis det vi vill ha, bara vi öppnar ögonen för vår egen styrka och kraft. Det är ingen mening att försöka låta flummig, men varje människa skapar sin egen tillvaro, och det gör vi först och främst genom det vi tänker och hur vi sedan handlar. Varje människa är ansvarig för sitt liv och hur det är, oberoende av vilka förutsättningar man är i så kan man ha det precis så bra som man vill ha det, och vi kan förändra det. Vi kan få det precis så bra som vi drömmer om. Jag tycker därför det är väldigt jobbigt när männsikor klagar på att man har det kasst, men vägrar att ens göra något åt saken, eller bara är passiva och tror att det är så det är, utanför deras kontroll. Jag har själv varit där, den personen. Och det är där man mår och är som sämst. Så med utgångspunkt i den vetskapen vill jag vända på steken och göra det som är bättre. För jag vet också att livet kan vara så mycket bättre, det kan vara riktigt, riktigt bra! Om man väljer det, och skapar det så!

Det började även dana för mig att det verkligen var dags nu, att om man lämnar saker för mycket till framtiden så kommer man enbart bli äldre och inget annat. Till slut kommer det något som gör att man inser att man inte längre kan. Corona händer. Något i ens personliga liv. Något oförutsägbart. Ingen har någonsin lovat oss ett långt liv. Det enda vi kan vara är tacksamma för det vi har och använda det för att komma framåt dit vi vill. Så det var rätt mycket filosofi bakom cykelresan:)

 

 

 

Hur som helst började jag bestämma mig för att göra det i sommar, men insåg att jag kommer ha ganska lite tid från dess att sommarjobbet slutar till att plugget på universitetet börjar. 2 veckor. Allright, alltså måste jag klara det inom två veckor:) Jag hade heler ingen supercykel, så jag valde min gamla racer från 90 talet. Jag hade cyklat två vätternrundor på den, och visste att jag kan köra långt på den, att vi håller för varandra. Ett tag funderade jag på att ta en gammal MTB istället, en med riktigt breda däck och tålig ram, men till slut insåg jag att jag aldrig skulle orka med en så tung cykel eller hinna fram i tid, även om den tekniskt sett var tåligare är min racer på 25mm däck.

 

 

 

De tekniska detaljerna är som sådana: Torsdag den 13 augusti, dagen efter att jag slutat mitt sommarjobb, tog jag tåget från Karlshamn till Köpenhamn. Cykeln var nerpackad i en stor kartong (man kan fråga efter dem i en vanlig cykelbutik och få dem gratis), samt att jag hade med mig cykelväskor med all utrustning, tält och sovsäck. Från Köpenhamn flög jag med SAS till Oslo, och från Oslo till Tromsö i Norge. Det var en mellanlandning på ungefär en och en halv timme, och på den tiden behövde jag själv checka ut mitt bagage, och sedan checka in det igen. Ganska struligt, men sådana var reglerna pga corona. Vanligtvis behöver man inte ta ut och in sin packning i en mellanlandning. 

 

 

 

Jag ville börja uppifrån och cykla ner, för att mentalt komma närmare "hem" hela tiden. Och så hoppades jag på nedförsbacke såklart:)

Jag hade kollat på en del andra alternativ, bla flyg till Kiruna, tåg etc. men flyget till Tromsö var det snabbaste och närmaste jag kunde hitta till treriksröset. Väl i Tromsö stannade jag över en natt på Ami hotel, och tog dagen efter bussen från Tromsö till treriksrösets närmaste by Kilpisjärvi. Denna buss går en gång per dag, kl 7.25, och jag kommer länka till hemsidan i slutet på artikeln. De tar även med cyklar på bussen (även om detr står på hemsidan att de inte gör det), vilket kostar 10 euro, och kan betalas med kort eller kontant.

Väl framme i Kilpisjärvi, på den finska sidan (inga gränskontroller), gick jag av vid turistcentret och frågade där om jag kunde lämna min packning bakom receptionsdisken i några timmar, mendans jag skulle ta mig till treriksröset. För att ta sig dit behöver man åka båt, och kajen till denna ligger precis över gatan från turistcentret, ca 200m från vägen. Båten går 2ggr per dag, och kostar 30 euro tur och reur (kort/kontant går bra). Den tar ca 35-40 minuter enkel väg. Därefter får man vandra de återstående ca 3km till treriksröset, medans båten väntar på en i 2 timmar.

Jag hade inte med mig mycket vandringskläder, utan gick faktiskt i gympadojjor och regnjacka, samt ryggsäck med lite mat, som bröd och äppel, samt vatten. Det är bra stigar med de kan bli leriga om det regnat, samt att det är mycket mygg där uppe.

Jag tog båten som gick kl 15 finsk tid (finlands klocka går alltså en timme framför den svenska tiden), och vi var tillbaka ca vid 19 tiden, då det fortfarande var ljust ute. Jag campade inte långt ifrån byn Kilpisjärvi, och började den verkliga cykelresan dagen därpå, lördag den 15 augusti.

 

Packningen som jag hade med mig var ett LIDL tält för 4 pers, sovsäck, liggunderlag, stormkök som går på t-röd (går att köpa på den finska sidan, får ej tas med på flyget), mat för två dagar (makaroner, buljongtärningar, bruna bönor, gröt till fruckost, lite konserver, och under färden åt jag russin, nötter, äppel, bröd, ölkorv, drack nyponsoppa, och till lunch stannade jag vid någon affär och köpte oftast fiskbullar eller ärtsoppa som jag käkade kall rakt ur förpackningen. Jag hade med mig 2 set med cykelkläder, ett på och ett i reserv, samt ombyteskläder som jag tog på mig när jag stannade för att campa och som jag sedan sov i. Varma kläder var viktigt denna gången. Jag badade i någon sjö varje dag för att vara ren, och hård tvål är det bästa att ha med sig då, även för att tvätte kläderna. Handduk tog jag med mig en liten, nästan som en för händerna, så att den skulle ta lite plats. Regnjacka, mössa, och gympadojjor som byte för cykelskorna.

 

Rutten som jag la att cykla efter var väg E45 från Kilpisjärvi och ända fram till Mora. Efter det vek jag av en bit på väg 26, och sedan följde jag småvägar till vätterns västra sida, ner till Jönköping, Vaggeryd, Markaryd, Hässleholm, Hörby och Smygehuk. Även länk till rutten kommer jag lägga längst nere.

Tanken med att följa E45 en så lång bit var av enkelhetsskäl. Jag var orolig för att jag skulle tappa bort mig på mindre vägar, att de skulle visa sig vara i sämre skick än jag förväntat mig, att det inte skulle finnas lika många affärer eller campingar samt att det helt enkelt skulle ta längre tid att hela tiden stanna och kolla på kartan, gentemot om jag bara följer skyltar E45. Trotts att detta är den största vägen som finns uppe i norr blandas den mellan att vara som en större och mindre landsväg. Alltså fullt körbar för cyklister och ofta gott om potentiella platser där man kan stanna och tälta på längst vägen. Men när jag cyklade så var det myket vägreparationer där man tagit bort stora delar av asfalten och bara lämnat stort, grovt grus som inte gick att cykla på. Så jag fick faktiskt skjuss i ca 15-20 km totalt av olika lastbilar som stannade och plockade upp mig. Men det står jag för, och hjälpen som jag fått är jagf otroligt tacksam för. Vilka underbara människor det finns!

 

 

 

Innan avresa hade jag varit väldigt orolig och stressad över att något skulle gå sönder på cykeln vid flygfärd, då hanteringen av cykelbagage inte är den bästa. Men allt kom faktiskt fram helskinnat och jag fick börja med att plocka ihop cykeln uppe i Tromsö.

Cyklingen som följde de kommande 14 dagarna var påfrestande både fysiskt och psykiskt. Jag cyklade mellan 15-18 mil per dag, och det tar på kroppen, speciellt på baken. Vissa stunder trodde jag inte att jag ens skulle kunna nudda cykeln med rumpan. Hur jag än vände och vred på mig på sadeln så gjorde det bara ont. Men för övrigt så har kroppen faktiskt klarat sig.

Mentalt var det svårt för att det kändes som att resan, och vare dag, var en evighet, men att jag ändå var tvungen att komma fram. Det är mentalt jobbigt att dag efter dag efter dag se vägen, en väg. Att varje dag trampa vidare, trots att man har gjort detsamma de sista x antal dagarna och man börjar bli rejält trött på det. Det som var häftigt att se var ändå naturens växlingar, hur landskapet ser ut längst uppe i norr, att det nästan påminner om prärieslätterna i USA, och hur det sedan växlar till att bli mer bergigt och hur en allt större skog växer fram omkring en.

Jag hade i början tanken på att jag skulle cykla under tystnad och bara "vara" som det så fint heter, men ibland kändes naturen så otroligt enorm, att jag nästan ville bedöva tystnaden och tomheten med vad som helst. Speciellt uppe i norr kunde avtånden mellan befolkningsorter vara så stora att man inte såg någon "civilisation" på väldigt länge kändes det som, och därmed inga vanliga ljud. Dessutom så var det väldigt blåsigt, tyvärr motvind i flera dagar, vilket även betydde att jag länge inte hörde mycket mer än bruset av vind i öronen, vilket man blir utmattad och nästan orolig, stressad av i längden. Men jag hade fölorat all teckning på telefonen (operatör Hallon funkar inte så bra uppe i norr, enbart i städerna, som tex Gällivare var första stället sedan finska gränsen) och kunde därmed varken ringa eller lyssna på musik. Som tur var hade jag tagit med mig min MP3 spelare med gamla blandlåtar och bestämde mig för att ändå lyssna på musik medans jag cyklade, och vilken skilnad det gjorde mentalt! Bitvis så hjälpte det mycket.

 

 

Varje dag cyklade jag på i ca 8 timmar. Jag försökte komma iväg till 9 tiden på morgonen, och stannade för att campa vid 7 tiden på kvällen. Mellan dess var det såklart både kortare och längre pauser, antingen för mat eller för att bara vila från cykelsadeln. Men väldigt mycket handlade det om att kunna fortsätta cykla trots att det var tugnt. Jag hade som sagt tidspress på mig, och var ofta orolig att jag inte skulle hinna tillbaka inom 2 veckor, och därmed missa skolan. Så det var verkligen en fysisk utmaning också, att kunna be kroppen till att fortsätta, trotts att huvudet tog emot.

 

Något av det mest positiva jag kommer minnas från denna resa är doch (förutom den fantastiska naturen och alla vyer jag har sett) de mänskliga mötena under vägen. Det ät mycket närmare till ett möte från cykeln är om man kommer med bil eller till och med med motorcykel. Folk vågar gå fram till en, och väldigt många har varit nyfikna på vart man kommer ifrån, hur man tog sig hit, och hur man gör det. Folk i affärer har frågat, barn pekar och frågar sina föräldrar vad det är för cyklist, gamla män kommer fram och börjar berätta om sina egna resor de gjorde i yngre dar, MC cyklister hälsar på en, och vandringsmänniskor är nyfikna på hur man klarar sig. Ett samtal är inte alls långt ifrån ochjag har blivit bjuden på både gratis cola och mjukglass när jag var på tex Frasses i Gällivare, och fick en keps i souvenirpresent i den lilla byn Noppikoski - en keps som dessutom skulle skänka tur. Tack Jonas! Din entusiasm och samtal gjorde mig så glad!!)) Andra människors nyfikenhet har ibland verkligen gett en energi till att fortsätta färden, och är verkligen något som har varit otroligt kul!

 

 

Det var även tidvis otroligt mysigt att faktiskt kunna tälta varje kväll, laga mat, bada, sova i sovsäck och bar leva ett väldigt enkelt liv. Nu i efterhand så känns det nästan som att man var i en bubbla. Men det var så verkligt! Man verkligen kände att man levde och kämpade, arbetade för att ta sig framåt och för att klara sig. Inte så att det var på liv och död, men det kändes att man hade ansvar för det man gjorde. Att kämpa fram till ett mål blev så otroligt konkret.

 

 

 

Nu i efterhand känns det som att jag har varit borta en mycket längre tid, och det känns som att man har fått ett verkligt break från livet innan resan. Det känns på många sätt som att jag inte ens minns vad jag gjorde innan resan. Nu i efterhand se det ganska annourlunda ut, verkligen som att man beskådar allt från människor till olika händelser med nya ögon och intryck. Tiden som jag var ute och cyklade var verkligen intensiv, och det känns på något sätt kvar nu i efterhand. Jag kan inte säga att jag saknar att cykla varje dag nu när jag är hemma, men det har gett en fortsatt strävan efter att vilja komma frammåt, jag vill fortsätta göra saker, jag vill röra på mig, skapa, verka.

 

 

Jag anser även att jag har haft tur med vädret. De första 10 dagarna var det regnfritt, och ca 15-17 grder på dagen, samt motvind. Och mååånga uppförsbackar. Ibland gick det så långsamt som 8 km/h, och det var bara att bita tag i ratten med tänderna och dra fötterna uppåt med pedalerna så gott det gick. Ibland trodde jag inte att backarna skulle ta slut, speciellt när man fick varningsskyltat om procentgrad och att snökedjor rekomenderas. Och så fortsätter det så, backe efter backe efter backe. Ibland kunde jag stanna och titta bakåt för att se hur det såg ut, och sedan inse att det bara var en tredjedel av det hela.

Men ju mer jag närmade mig södern, desto mer medvind fick jag, och ju mer regn kom det. Vissa dagar regnade det rejält, så det skvalpade i fötterna och jag var blöt rakt igenom. Men som tur är blev jag aldrig riktigt kall när jag cyklade, så till slut torkade man. Och såg jag att det skulle regna mycket en kväll så tog jag faktiskt in på camping och bokade stuga. Under två veckors tid så sov jag i stuga 5 nätter, resten var för det mesta vildmarkstältning, och ett par gånger på camping då jag behöve tvätta och duscha ordentligt.

 

Att komma fram till Smygehuk var helt fantastiskt. Och förvånandsvärt nog hade jag en massa energi! Hela sista dagen hade jag verkligen ansträngt mig för att komma fram till 12 tiden, och jag blev nästan arg över att jag inte kunde cykla snabbare. Men att till slut nå mål var fantastiskt, nästan så man inte förstod det. Jag blev fantastiskt mött med både blommor, te, gravad lax (min absoluta favoritmat), risifrutti och godis, vilket var helt underbart. Jag var så lycklig!!! Och att sätta sig i en bil som bara svävar fram, att åka utan att själv behöva trampa... fantastiskt.

 

 

 

 

Nu i efterhand har jag varit något trött i kroppen, och jag har sämre funktion i vänsterhanden då jag inte kan röra fingrarna på samma sätt som förr. De är mycket mer stela och har en stickande känsla i sig när jag tar i dem, nästan som att man har fryst bort dem. Men för övrigt är kroppen underbart stark och pigg. Jag har fått sådan lust att börja träna på riktigt och springa igen!! Jag kan även säga att matsmältningsprocessen kom igång ordentligt och jag har ätit som en häst under resans gång, vilket jag märker håller i sig änn ^^

 

Som slutord vill jag bara säga att jag är väldigt glad att jag försökte. Även om jag inte skulle ha lyckats, så är jag otroligt stolt att jag gav mig ut. Att våga ta steget är halva resan. Änn viktigare är att jag vill uppmuntra den som har en dröm eller ide att ta sig an den. Gör det du vill i ditt liv, även om du bara försöker och är rädd att misslyckas. Det behöver inte vara sportrelterat, det gäller alla områden i våra liv. Tänk på saker så som du vill ha dem, och handla därefter. Vi kan i alla fall försöka:)

 

Har ni frågor om vad som helst som gäller resan så får ni väldigt gärna kommentera eller höra av er.

 

Kram på alla och allt gott, till nästa äventyr!

Nadja

 

 

 

 

 

Länk till bussen Tromsö - Kilpisjärvi

https://liput.matkahuolto.fi/connectionlist?lang=sv&theme=eskelinen&departureDate=2020-09-01&returnDate=2020-08-15&departurePlaceId=s7457&arrivalPlaceId=s426#breadcrumb

 

Information om båten till treriksröset

https://www.mallalaiva.com/three-country-cairn

 

Rutten som jag följde

 

Cykelväskor som jag använde, Biltema (Mycket bra, helt vattentäta)

https://www.biltema.se/fritid/cyklar/cykeltillbehor/cykelvaskor/packvaska-bak-2000020549

 

Dry bags som jag hade för att stoppa ner tält+sovmatta i en (40L) och sovsäcken i en annan (10L) från Kjell och kompany (Mycket bra, helt vattentäta).

https://www.kjell.com/se/produkter/hem-kontor-fritid/resetillbehor/vaskor-forvaring/luxorparts-vattenavvisande-vaska-40-liter-p97898